Jag fick ett brev från en gammal god vän. Han berättade att en av mina ungdomsdikter hade betytt mycket för honom i livet. När jag läste den igen kände jag att den har en charm i all sin enkelhet.

En del bygger sandslott

åt vattnet

att slicka på,

Andra gjuter cement

åt staden

att stå på

Spelar det någon roll

hur långt

var och en gör sina stenkast

i evigheten?

  Stegen

  nöter ner min tid

  Alla mina tankar

  trasslar in sig

  i sinnets spröda lövverk

  av längtan…

  Jag försöker så mina ord

  De gror

  skjuter upp några blad

  innan de vissnar

            dör

  De karga, sagda

  - ihåliga monument  -

  reser sig

  i glömskan av vår historia…

Att fascineras av sina barn

Igår kom min yngsta dotter, Emilia 11 år, till mig. Hon ville få hjälp att göra en utskrift av något hon skrivit i datorn. Först ville hon inte att jag skulle läsa hennes text, hon var rädd att jag skulle tycka den var jobbig att läsa. Sedan ändrade hon sig och lät mig se vad hon skrivit. När jag läste hennes rader blev jag häpen, fascinerad och stolt. Hon hade skrivit så oerhört gripande om sin farfars död och sorgen och saknaden efter honom. Hennes ord gav mig stöd och tröst i min egen sorg.

Emilia har nu valt att lägga ut sint text om farfar i en egen blogg så jag hänvisar till den. http://www.mojen-millan.blogspot.com/

Läs och begrunda!

Efter avgång

Månljuset skimrar

i mörkrets hav

där vågor av sorg

bär på mitt hjärta

Alla de oställda frågorna

ligger nu stela och glor

när svaren för evigt

begett sig iväg

och de ord som aldrig blev sagda

strosar nu vilset i sinnet

Men jag vet

att du avskydde grubbel

så jag låter mitt hjärta fyllas av jubel

över alla de stunder vi haft

Jag tänder ett bloss

av all den glädje vi delat

och låter det lysa min väg

Och när mina tankar skingras för natten

lyssnar jag ännu till bruset

från din tro

     optimism

          och passion för livet

I minnet utav dig

skall jag nu studera

       fundera

            och leva till 1 000 %

Dagarna fortsätter envetet att vandra

Idag har det gått två veckor sedan pappa gick bort. Chocken har lagt sig men saknaden följer mig var jag går. Jag startade den här bloggen med ambitionen att regelbundet skriva men dagen efter jag gjort mitt första inlägg så dog pappa. Livet blir sällan som man tänkt sig och vi leds ständigt in på nya vägar. Veckorna som varit har fyllts av eftertanke och minnen. Jag har vandrat bakåt i tiden och har åter igen läst läst de gamla brev som pappa och jag en gång skrev till varandra. I ett av dem fann jag en dikt jag skrivit för 25 år sedan. Den fick mig att minnas hur vackert livet är och påminde mig om att min andes kraft ännu finns i mina tankar. Nu släpper jag den fri från skrivbordslådan och låter den sväva som en ande mellan himmel och jord.

 När solen inte längre orkar leka dag

sjunker den värdigt ner i sin bädd

av skog

     hav

          hed

               berg

eller var den nu råkar somna

och i dess sista spegling

ser vi aftonfalkens vingar

smeka guldhimlen god natt

Vinden leker ännu på ängarna

där den skalperar maskrosbollar

Lyckliga vågor dansar över klipporna

medan mörkret lägger sig till ro

Så smyger den blyga månen

tyst och stilla fram

och slänger generöst sitt silver

i gölar

     floder

          bäckar

               sjöar

I skogen jagar tassar

och tassar flyr

tills nästa brytning

då den rodnande morgonen kommer

generad över att vara dagens första ögonblick

”Inte ska väl jag?” viskar den till gräset

innan den väcker dimmorna och sprider dagg

Jag står i det nya ljuset

och försöker se vilka vägar

som passar mina fotsteg

Så som fjällvråken stannar jag upp i livet

och ryttlar en stund

men jag faller inte

så länge luften finns under vråkens vingar

så länge andens kraft lyfter mina tankar

kan vi båda flyga

och ett ögonblick kommer

när ett annat går

Jesper Adin

Tyckte du om den här dikten kan du gå till http://www.myspace.com/palmlennart/music/songs/luddes-vaggvisa-70772123 och lyssna på min kusin Lennart Palm som sjunger en vaggvisa jag en gång för länge sedan skrev till min systerson Ludvig.

När livet stannar upp

Min far, Lars Adin, gick bort den 20 september i år. I dag har jag varit ute och vandrat på Stensö i Kalmar där pappa och jag upplevt många fina stunder tillsammans vid havet.

Ensam kvar

Vinden spelar

på stranden där jag står

Sorgen föder all min saknad

Fallna löv

vilar över myllan

där döden bor

Bland dödens molekyler

finns spillror

av tidens allra första andetag

Jag stannar upp en stund

lyssnar till dess brusande av minnen

Liv och död

är som

smältvattnet och isen

Samma element

i två olika tillstånd

Du fattas mig!

Sökaren

Livet skrider vidare, framåt. Slagfälten, ödemarken och ovädren är passerade.

Med dagens nya ögon ser jag gräset gro, känner den tidiga morgondaggen mellan mina tår och njuter av doften av kvinna.

Jag söker mönster, strukturer och sammanhang men förvirrar mig och blir desorienterad i mångfalden av tankebanor. Ett ögonblicks bristande uppmärksamhet och jag slirar in i grubblandets labyrinter och snaran av desperation drar mig allt längre in i mörkret.

Jag vill sluta att irra och vandra framåt, men åt vilket håll ligger framåt? Vilka är dess koordinater? Framåt ligger ju åt alla jävla håll! Hur skall man veta? Vi har kanske vänt upp och ner på hela universum för att just vi skall vara högst opp!

Så jag går ut i natten. Van vid mörkret trevar jag mig fram och söker efter Gud. Jag kan inte finna Gud: Jag blir arg. Vreden driver mig vidare. Rasande ropar jag efter Gud. Jag befaller Gud att uppenbara sig och jag muttrar över Guds trilskande.

Jag rusar över hedarna, bergen och fälten. Jag söker i städerna, skogarna och bland böljorna på havet men ingenstans finner jag Gud.

I gryningen når jag utmattad fram till ett vattendrag. Jag känner hur kylan hugger till när jag stoppar ned mina svullna fötter i det klara, kalla vattnet. Jag sitter i paralys. Skov av självömkan griper om mitt sinne och min aura skimrar av letargi.

Jag är på väg att falla in i ett transliknande tillstånd då jag plötsligt bryskt vaknar upp.

Där borta under pilträdet sitter ju Gud! Rofyllt sitter Gud med sitt metspö och väntar tålmodigt på att det skall nappa.

Jag närmar mig – försiktigt.

När jag slutligen står tätt intill så hör jag hur Gud nynnar på en gammal schlager. Jag blir frustrerad när jag inte minns namnet på den välkända sången. Jag är nervös. Jag är så liten vid sidan av Gud. Generad som en skolpojke lyckas jag tillslut haspla ur mig min fråga:

– Åt vilket håll ligger framåt?

Gud slutar att nynna. Det blir tyst. Det bildas ringar på vattnet när de små vågorna leker med flötet.

– Det nappar dåligt, muttrar Gud efter en stund, Det var bättre förr.

Jag sätter mig ner och medan gryningen föder fram ännu en dag så betraktar jag Gud som fundersamt iakttar sitt flöte. Jag ser hur vacker Gud är, så ohyggligt vacker och medan jag sitter där märker jag plötsligt att en ton har slagit an på mitt hjärta. Så småningom övergår tonen till en melodi, en bortglömd visa som aldrig tidigare spelats – en jubelsång.

Gud vänder sig mot mig och ler.

– Framåt är åt det håll du går när du följer ditt hjärta!

Ljuset blir allt intensivare. Världen strålar i ljus och jag känner mig fullkomlig för att jag vet att någonstans i bröstet – bakom ångest, skam och skuld – så finns mitt gamla hjärta som ännu slår.